SAMISK JOJK

ETT VIKTIGT KOMPLEMENT TILL TRUMMAN

KLICKA PÅ BILDEN FÖR LYSSNA PÅ JOJK

                                     Foto: Börje Dahrén

Att beskriva jojk är komplicerat eftersom det handlar om en uråldrig tradition som vi samer först på senare år försökt sätta ord på. Det tenderar att å ena sidan bli alldeles för akademiskt och å andra sidan jämföras med poesi. Den sydsamiska jojktraditionen kallas för vuelie och är den mest outvecklade jojken i Saepmie. På sydsamiskt område var jojken tyst eller i en sorts dvala i nästan hundra år. Åren mellan 1870 och 1970 var jojken djupt skambelagd. Jag kommer ihåg från när jag var liten att det fanns det speciella tillfällen när man kunde höra jojk. Ett tillfälle var när samerna var ute på fjället och körde skoter i ensamheten och jojkade för full hals. Det finns ett uttryck som det ligger väldigt mycket sanning i och det är: Be oss aldrig att jojka för då slutar vi inte. Det ligger en hel del i det, för när vi jojkar blir tid och rum alldeles obetydligt. Vi går in i en annan värld, en annan dimension, som vi sydsamer kallar saajva,

Den andra världen. I den världen finns våra förfäder och bortgångna kamrater som vi saknar och gärna vill hålla kvar i minnet. Det är en värld vi gärna återkommer till för sinnesro, där vi även kan ladda våra batterier. Men det fina med jojken är att den hjälper oss att kommunicera med de bortgångna. En direktlinje till våra nära och kära. Här finns det vi kallar för personjojkar som är essentiella för att hitta rätt väg på den andra sidan. Min tjidtjie, min mor, och jag hade en alldeles egen vuelie, en jojk som vi lyssnade till och som jag gjort under fullmånen. Det blev hennes egen och en jojk tjidtjie alltid lyssnade till på kvällarna innan det var dags att lägga sig. För det magiska med jojken är att den helar, läker och stärker oss i det dagliga livet. När vi går in i den sfären blir tid och rum oväsentligt, i mötet med den inre tanken infinner sig ett lugn. Det intressanta är att jojken sägs vara föränderlig och aldrig densamma. I alla fall den äldre traderade jojken.

Det gör att jojken kan liknas vid tankens strävan att vara fri och aldrig stillastående. Jag kommer ihåg att en medlem i ett av mina musikerband som jag haft genom åren, sa en gång: ”… du jojkar ju aldrig likadant och inte i samma takt eller ens samma tonart. Men ändå är det ju ändå samma jojk.”

OLA STINNERBOM